monday i'm in love
eller inte. alltså - måndagar? vafan.
måndagar (och för att inte glömma våran älskade 'vilodag' söndag) borde raderas ur veckan. söndag = en dag då man ligger i ryggläge hela dagen, är tokbakis och har bara ångest. sen vaknar man måndag och inser att en helt vecka börjar och att det bara är att vakna och ta tag i allt. nu ska det ju dock tilläggas att det där med att vara bakis på en söndag är alldeles valfritt, men av någon anledning lyckas det bli så, och har varit en 'tradition' i sisådär 5 år. hursomhelst. måndagar. underbart. idag är en sådan dag. morgonen började med 19 minusgrader och en sambo som försov sig. så för att citera min älskade "dagen har redan gått och helvete och den har fan inte ens börjat".
ja, jag säger bara det - hade det varit fredag, så hade de där 19 minusgraderna varit mysiga och den där 'försovningen' varit något som chefen skrattade bort med ett "man började helgen tidigare".
en tur med 639
av någon anledning blir jag alltid en bättre människa av att åka buss. jag sitter och funderar på saker och ting, till exempel hur ett leende smittar av sig och hur klyschigt det än låter - men att "the best things in life are free". jag tänker alltid att när jag går av bussen ska jag le mot alla, räkna till 10 när jag blir arg, uppskatta solen, vara mer tacksam, etc. och det funkar verkligen! i 15 minuter. så de människorna jag möter när jag går av bussen ser en leende människa som ser jävligt harmonisk och glad ut. sen brukar jag komma till min destination och det dyker upp något litet vardags-irritationsmoment, och jag flippar som vanligt och har glömt att ens räkna till 3.
your sex is on fire
kaffe, min mumin, kings of leon och en väldig massa knytteri. det är fan lördagseftermiddagen. det va ju meningen att jag skulle ha åkt iväg och gjort min plikt som underbart barnbarn och hälsat på m&m, dock inte bara en plikt, det är väldigt trevligt faktiskt. men, jag känner att mitt psykiska tillstånd skulle sluta i att jag skrämde livet ur mormor med mina tankar. tror inte riktigt hon skulle förstå min cyniska inställning till livet just nu. så, jag lämnar de två till en annan dag där solen skiner lite mer.
mina planer för dagen/kvällen/natten sträcker sig nog inte så långt. men jag trivs ganska bra med det just nu, jag orkar inte träffa någon.
intressant, ena dagen vill jag inte vara ensam alls, nästa dag fixar jag inte att träffa någon överhuvudtaget. hm. det är intressant det där dom kallar kärlek.
one answer is not good enough
så många människor det finns i den här världen, så många tankar och känslor alla har. så många viljor, så många idéer, så många olika sätt att älska. när vet man egentligen att det är rätt? när ska man vara nöjd? ska man ens vara nöjd? i dagens läge finns det så många valmöjligheter, så många olika sätt och vis för allting så fast man är nöjd så funderar man ändå om gräset kanske är lite grönare? växer det trots allt inte lite friskare, klarare och frodigare på andra sidan?
även om du inte tänkt vidare på det, så har du tänkt första tanken. och det är väl det börjar. för vi får inte vara 100 % nöjda, glada och lyckliga. eller så är det bara jag. som ska, precis som förut, analysera igenom allting tills det inte finns någonting kvar. och då är det nästan försent att hitta tillbaka. så, vad gör man, när man är totalt jävla vilse, och inte vet hur man hittar tillbaka? tillbaka till den man var innan? när man visste hur man ville leva livet, hur många barn man skulle ha, vart man ville ha sitt hus, vad man ville jobba som, och vem man ville vara? för när de frågorna inte längre har samma svar, eller ens snarlika svar, eller ens - några svar överhuvudtaget, vad fan gör man då? för, let's face it. vi vill alla ha svar, vi vill alla veta vad som händer, för det finns inget som skrämmer oss så, som att inte veta vad morgondagen har att erbjuda.
the first one
en gång till är vi här, och som vanligt när jag bestämmer mig för att börja blogga så är det för att jag måste skriva av mig, för att mina rutiner rubbats och min trygghet är som bortblåst. än en gång är jag här igen, måste börja om från början på en alldeles ny blogg eftersom jag (som vanligt) raderar min blogg när jag känner att livet börjar ta form igen. nån som gått nån form av psykologutbildning eller bara en av dagens alla fritidspsykologer skulle nog vilja säga att jag "sopar mina gamla problem under mattan", för vi alla vet ju - syns det inte, så finns det inte?
well. i guess they're right. men det spelar ingen roll. för nu är vi här igen. på ruta jävla ett, och vi får väl se hur länge jag har kvar denna och vem vet, jag kanske tillochmed behåller den och ser tillbaka på hur jag skrev mig igenom ytterligare en kris..... hm...
