he's gonna be a star
i mina ögon kommer han nog alltid vara en sisådär 8-10 år. han blir inte så mycket äldre, större eller längre. fast oj, vad konstigt det skulle vara om faktiskt var så. nu är det inte så. i dagsläget är han 16 år, längre mig och (fast jag inte vill erkänna det) jävligt mycket starkare än mig. det va lääängesen jag kunde ta ner honom på marken och låta honom ligga där.
han är cool, faktiskt. rolig, omtänksam, förjävlig och underbar. men sen är ju också min bror. jag känner ingen med exakt samma humor som jag själv. det är inte många som förstår oss och vårt sätt att skämta, men vad gör det? vi vet, och vi har jäääävligt kul.
en annan grej som är bra med honom är att han är duktig på att spela fotboll. vilket resulterar i att jag kommer bli både känd och rik när han slår igenom. känd eftersom jag sitter på första parkett (läktare heter det nog) när han spelar och kameran filmar ju mig och så blir jag jättekänd. och rik blir jag ju eftersom han blir tokrik. och ja, 60% av hans inkomst går ju till hans storasyster. vad och till vem annars?
det kommer gå bra för honom, jag känner det på mig - he's gonna be a star
wise words
jag kollade på 'secret lives of american women' eller vad det nu hette. det handlade om groupies.
då säger en tjej; "i'm gonna get my heart broken anyway, so why can't mick jagger be the one who breaks it?".
där sa hon nåt, den lilla groupien.
k, as in kaos
okej, första:
"berätta om dig själv".
jaha. det blir ju helt blankt i huvudet när man ska göra det. oavsett om det är på en arbetsintervju, dejt, ett cv, eller vadsomhelst. sen undrar jag alltid om man ska beskriva vad man jobbar med eller vilken som är ens största rädsla? svårt fråga. men jag ska försöka.
jag gillar att resa. jag älskar att resa. jag mår som bäst när jag kliver ut ur ett flygplan och känner hur värmen slår emot mig. lukten av flygplansmotorer, avgaser från taxis, svett och förväntan. jag behöver frihet. jag kan inte känna mig fast och jag drar så fort saker och ting inte blir som jag vill eller när jag är uttråkad. jag är spontan och kan utan problem sätta mig på ett tåg till moldavien en tråkig söndag. apropå söndag så är det en dag som ger mig ångest. jag är alltid väldigt, väldigt nere söndagseftermiddag och kvällar. en alldeles onödig dag på veckan som jag tycker borde uteslutas.
jag är en cynisk människa. ironisk. sarkastisk. om någon skulle få tag i denna bloggen och läsa detta tror jag inte att något ögonbryn skulle höjas över "ironisk & sarkastisk". jag hanterar förmodligen allt med sarkasm. jag är väldigt social, och extremt sällskapssjuk. jag behöver och kräver uppmärksamhet alltid, och gör ibland väldigt dumma saker för att få det.
jag nojar över framtiden och hur allt blir. jag vill så mycket och vill ha allt på samma gång. jag blir skitförbannad på människor som går långsamt. jag hatar, avskyr och spyr på kyla. snö, minusgrader och allt där till. jag är förmodligen lite småirriterad under hela oktober - april, på grund utav just kylan. jag gillar mycket, ogillar en del och accepterar förmodligen för lite.
jag och min fru har en mörkblå audi 3 som heter kakan. hon är världens coolaste och min partner in crime. hon drar alldeles för mycket bensin, är rostig och abs-lampan lyser i tid och otid, men fan vad jag gillar henne. jag kommer nog fälla en tår eller två när hon dör.
jag gillar kött. det är det godaste som finns och jag skulle utan tvekan kunna leva på det. jag tror absolut att jag hade klarat mig som grottmänniska, rent matmässigt (absolut inte överlevnads-'aktigt' för att jag kan bygga ett hus av en gran och lite rep, utan bara kött-biten (ha-ha)).
jag gillar inte dansband. jag tycker inte att det är musik. 'leende guldbruna ögon' gör så att jag vill kaskadkräkas. country-musik ogillar jag också, fruktansvärt. klassisk musik är något som jag och L har tänkt att vi ska lyssna på, dricka konjak och fundera över livets frågor. det har inte hänt än.
ska jag skriva om vad jag gillar nu så tar det ett tag, så jag hoppar det. men - skulle mick jagger komma fram till mig och sjunga 'paint it black' skulle jag nog dö lyckligt. house-musik får mig att bli helt euforisk och vilja dansa, kramas och hoppa. lite som kokain. som jag inte har provat.
jag är skitdålig på att lyssna. tyvärr. jag önskar jag va bättre men när folk pratar om saker som inte alls intresserar mig så planerar jag mitt hus eller vinner pengar i mitt huvud. jag ler, nickar och svarar instämmande, men jag absolut ingen aning om vad folk säger. jag lovar grejer och håller med om massa saker som jag i efterhand får sona för.
jag gillar tatueringar, piercingar och nitar. jag gillar högklackat, kortkort och rött läppstift. jag gillar boxer-trosor och jag gillar stay-ups. korsetter är överskattat och naket underskattat.
nu känner jag att det spårar ut och att jag kommer komma långt ifrån det ursprungliga ämnet om jag fortsätter. så jag avslutar här.
what are you gonna be when you grow up?
innan jag dör, vill jag skaffa massa barn. jag ska poppa ut de små liven och sen tar det en vecka och jag har liksom blivit smalare sen innan graviditeten. självklart uppfostras mina barn till små guldstjärnor. jag kommer bo i ett gigantiskt hus, tinnar och torn och kanske tillochmed en vallgrav. jag har mitt eget bibliotek med massa böcker som är så antika att det kommer damm om man blåser på dom (ja, som i filmerna). jag har världens största garderob med kläder och skor i färgordning. jag behöver inte gå ut och shoppa för att det gör volga åt mig. min gigantiska pool på baksidan av huset sköts av en skitsnygg kille som heter paolo. jag jobbar som författare och mina böcker blir lika kända som astrids och de översätts till allt utom isländska. jag får nobelpriset i litteratur när jag är 35 och på nobelmiddagen har jag på mig världens snyggaste klänning. jag reser ganska mycket i jobbet också och blir sponsrad av mitt förlag eftersom de anser att "jag jobbar bäst i ny, fin och exotisk miljö".
oj, nu känner jag att jag gled ifrån vekligheten litegrann. nåväl, det kanske inte måste ta en vecka innan jag är smal. men fan om det tar mer än 2.
uh huh
ibland har jag dagar där allt, allt, allt känns jobbigt. det finns ingenting som är bra och någon form av ljus är bara att glömma. allt är förjävligt, horribelt och min självömkan ligger på 100 %.
idag är inte en sådan dag. idag är en sådan dag som är bra. en sådan dag där allt liksom glittrar. det gör liksom ingenting om man får en hammare på lilltån. det gör ingenting. eller alltså. okej. men ja. sådana dagar gillas.
de kommer inte ofta, men de som väl gör det är guld värda.
det är som om black eyed peas "i got a feeling" är på repeat i huvudet på en.
1 december 2010
om jag ska plugga, och verkligen bestämmer mig för att nu SKA jag plugga - ja, då slutar det med att jag putsar fönster, skrubbar lister, tittar på topmodel cycle 58 eller lagar en gryta som tar 5 timmar. allt, som inte innefattar mina pluggböcker eller ett worddokument där det ska skrivas en uppsats eller två. av någon anledning så blir det typ alltid så. det verkar inte heller spela någon större roll om det ens är någon jag är intresserad av som ska pluggas in - teoriprov, religionprov, spanskaprov - tyvärr. jag blir extremt trött och irriterad direkt.
nu är det meningen att jag ska skriva om teodicéproblemet, treenigheten, etc - men här sitter jag. kaffekopp efter kaffekopp, första tvättmaskinen avklarad, dammsugningen likaså, men plugg'suget' är helt obefintligt. och jag tycker mig ana ett litet sug att diska alla kristallglas...
