but a mermaid has no tears, and therefore she suffers so much more
jag undrar när man slutade tro på allt som man trodde på som barn, och varför det försvann. vore det i bättre utan alla vetenskapliga förklaringar ibland? varför ”får” det inte finnas någon riktig tomte borta i syd/nord-polen som lyckas åka jorden runt på en natt, och dela ut julklappar till alla världens barn? varför kan det inte finnas en riktig tandfé som byter tänder mot guld?
varför är det inte lika roligt att leka i lövhögar, bygga snögubbar och att springa barfota i gräset på sommaren? när försvann det, och hade man gjort något annorlunda om man fick veta när sista gången skulle vara?
jag undrar hur många saker man hade gjort annorlunda om man fick veta i förväg att det skulle vara sista gången. med tanke på min separationsångest är jag nog rätt glad att jag inte får/kan veta när något/någon är en sista gång.
jag läste på någon ”rolig” sida att – tappar man sin sko vid midnatt, så är man antagligen inte någon blivande prinsessa som askungen, utan snarare jävligt full och kommer vakna upp barfota och med enorm ångest.
det bästa är nog att acceptera att sagor är för de som tror, de som vill något mer än andra. det kanske inte kommer någon i dagsläget som lämnar guld på ens nattygsbord efter att man varit hos tandläkaren, gjort sin rotfyllning – som sen gick åt helvete, så tanden gick av och man spottade ut den i sömnen. det var inget guld bredvid sängen när man vaknade - det var en halv tand.
men å andra sidan. man får lov att äta upp sin chokladkalender redan tredje december om man vill, man får helt enkelt lov att tro på vad man vill.
jag kommer fortsätta tro på mirakel, små under i vardagen, att saker och personer är menade, att kärlek är rosaskimrande och att glitter ibland är osynligt.
