dry marshmallows
jag är feg för att hoppa bungyjump. jag har inte tillräckligt med pengar för att åka dit jag vill, och jag har inte ens någon hemförsäkring. jag behöver inte visa legitimation på systembolaget längre och att handla smuggelcigg är ungefär som att köpa citroner. när jag var liten, och vi lekte specie girls, ville jag vara den blonda tjejen ”emma”. jag fick alltid vara brunetten – victoria. jag ville så gärna vara emma, jag tyckte att hon var så söt – och jag ville verkligen vara henne. jag hade mörkt hår, och passade ju då bättre att vara brunetten, även om jag inte ville vara henne. de flesta tjejer i min klass hade ljust hår, ljusa ögon, och det ville jag också ha. jag vet faktiskt inte varför, så här i efterhand skulle jag i princip dö för att vara victoria beckham – alternativt ha henne.
men det här med rädslor. jag är livrädd för att vara ensam, jag är livrädd att ingen ska säga godnatt till mig, att ingen ska säga att de älskar mig. jag är livrädd för att vara ensam när min ångest är som värst. jag är så fruktansvärt rädd för att sitta ensam, utan tabletter, utan närhet, utan bekräftelse eller kärlek. jag hatar att vara beroende, och jag hatar beroendet. jag vill inte vara beroende, och jag hatar mig själv för att jag beroende. jag kan inte gå en enda dag utan ångest eller ångestdämpande.
när jag var liten, hade jag en pappa som lyssnade på rolling stones, och en mamma som lyssnade på david bowie – jag var med andra ord körd. det var inte ett uns av roxette i mig. det var aldrig någon som hämtade mig från skolan med ” take me to your heaven”, där charlotte perrelli sjöng falskt och glatt.
jag var alldeles för oberoende för att låtsas röka varje dag, och alldeles för väluppfostrad för att sno cigg av mamma varje morgon. jag var ett skilsmässobarn med alla dess fördelar med två julaftonar och födelsedagar – olika dagar för att få MVG, olika dagar att fejka ett intyg där jag behövde gå till tandläkaren för tredje veckan i rad. skilsmässobarn ska ha vissa fördelar.
jag lyssnar fortfarande på stones och david bowie. sist jag gick till tandläkaren hade jag inga hål alls. jag ogillar starkt charlotte perrelli, och jag köper inga smuggelcigg. jag tror fortfarande inte att jag hade fått vara emma i spice girls om vi hade lekt det idag. jag dricker fortfarande vin, men de bad inte om legitimation sist heller. jag tror helt allvarligt, att jag aldrig kommer hoppa bungyjump heller – jag ser verkligen inte varken tjusningen eller meningen med det – hoppa rakt ut i tomma intet – för sedan räddas av ett gummisnöre? men snälla nån. prova kärlek, för guds skull.
