tjugosexgrader

det känns så dumt alltihop. det känns superdumt att få hjälp av folk att måla om mina fönsterkarmar, bära upp soffor, tvätta med mig, spika upp tavlor och leta fina mattor. det känns så falskt att skratta högt åt något för att timmen senare bryta ihop och gråta hysteriskt. jag tror att jag är ensammast i världen, att hela mitt hus är alldeles tomt och det är bara jag kvar. det spelar ingen roll att mina fönsterkarmar färgas kritvita från att ha varit nikotingula, det är ingen annan än jag som ser det. det spelar ingen roll om jag tvättar alldeles för ofta för att det ska lukta nytvättat - det är ingen annan än jag som märker det. jag vet inte hur man handlar mat för en person - mina frys är full av färdigrätter (som dessutom ingen äter). det är bara mina kläder i tvättkorgen, och alla special-hårinpackningar är mina. när jag kommer hem ser köket ut precis som det gjorde när jag lämnade det, det finns inga tecken på att någon annan är jag bor här. det är bara mina kläder i garderoben och jag kan inte skylla oordningen i byrån på någon annan än mig själv. när jag vaknar mitt i natten finns det ingen annan än jag här, ingen att dela mina mardrömmar med, ingen att krama alldeles för hårt och ligga alldeles för nära inpå. som mina väns fina lillebror sa; det är som en film, som man sätter på paus, man gör något annat ett tag och vet att man alldeles strax ska återgå till det man nyss såg - men istället tar man ut den gamla filmen och sätter i en ny.