breven som skrevs dom kom aldrig fram, men mitt hjärta det brann och min åtrå var sann
i det stora hela är det väl egentligen ganska fantastiskt. framtiden ser väl ljus ut, tillvaron är någorlunda stabil, mardrömmarna har minskat och panikångesten avtagit.
men. självklart ett men. ibland försvinner jag in i mig själv, tänker, minns och mår fruktansvärt illa. att det är helt över, att det är en avslutad era, lite som att läsa en bra bok som sedan tar slut.. det känns liksom tomt. jag har så svårt för avslut. jag hatar avslut, separationer och avsked.
jag tror inte riktigt att jag bearbetar några avslut i mitt liv, jag lurar mig själv att det bara är på låtsas och att allting kan/kommer att komma tillbaka en vacker dag. alla raderade nummer finns på eniro och alla minnen finns på spotify eller kicks.
mina memory-pictures är skarpare än någonsin, de fladdrar runt i mitt huvud och mitt hjärta, människor som kommit och gått i mitt liv, ord som sagts för att såra och läka, tårar jag smakat och händer jag hållt. börjar jag gråta nu kommer jag aldrig kunna sluta
Kommentarer
Trackback
