tjugosexgrader

man kanske glömmer vad någon sagt till en, men man glömmer aldrig hur de fick en att känna. man glömmer inte vilken parfym någon har använt, eller hur det pirrade i magen när personen log. det finns personer man vill plocka ner stjärnorna för. det finns personer man vill ge världen till. det finns verkligen sådana personer, och de ska man vara rädd om. de ska man slåss för, man ska kämpa och man ska göra det bra. det finns personer man inte ska stå bakom – utan framför. de finns personer man ska ge sina finaste låtar till, skriva böcker om, hålla i handen när det regnar och pussa på kinden när läpparna inte räcker till. det finns personer man ska dedikera sitt liv åt att göra lycklig.

det finns personer – och sen finns det personer.

but if i die tonight at least i can say i did what i wanted to do,
tell me how ’bout you?

 

jag ska berätta för mina barn att det inte finns någonting här i världen som inte är deras. världen är deras, och att de ska ha drömmar, viljor, idéer och fantasier. 

de ska se till att saker blir gjorda, de ska ta det de vill ha, de ska testa gränser och de ska ha roligt. 

de ska göra vad de vill - oavsett om det är skaffa en hund, bli bäst på att göra spaghetti bolognese, få den där tjejen/killen, eller att bli president. jag ska säga att världen är deras och att sky's the freakin' limit baby! 

 

jag ska berätta för de att man inte ska ta stjärnorna för givet, att det ser svårare ut än vad det är att hitta dragläget på bilen, att ostbågar är godare dagen efter, att de ska läsa mycket böcker, att man ska sova minst sju timmar per natt och att förlåta är viktigt. 

 

när de är 14 år gamla, fulla av tonårstvivel och dåligt självförtroende så ska jag berätta för de att det faktiskt blir bättre, och att när de är gamla nog att flytta hemifrån ska jag berätta att det inte är en smart idé att "rebelliskt" äta godis till middag - bara för att man kan. jag ska berätta för de att kärlek gör ont men att det är värt att slåss för ändå. jag ska berätta allt det här, låta de strunta fullständigt i mina förmaningar och göra sina egna misstag. jag ska berätta för de att jag älskar de och att jag alltid kommer stå bakom de.

 

jag ska berätta för de att världen är deras.

 

at any given moment, you have the power to say:

this is not how the story is going to end

if you end up with a boring, miserable life,

because you listened to

your mom,

your dad,

your teacher,

your priest, 

or some guy on television

telling you how to do your shit - 

then you deserve it

 

- frank zappa

de studerande sina menyer länge. mannen höll krampaktigt om sin meny, som om det vore en livlina. hans knogar vitnade och hela hans kroppsspråk skrek att han hellre vore i helvetet än här. men detta var hans helvete och priserna var skyhöga. han var inte hungrig, han var illamående och ville inget hellre än gå därifrån. han la ifrån sig menyn och log mot kvinnan mittemot honom.

 

”vet du vad du vill ha?”, frågade han henne. hon skakade på huvudet och svarade irriterat att hon tog samma som honom. det spelade ingen roll. hon var inte hungrig, sa hon.

 

han visste att hon inte bara syftade på valet av mat, hon ville lika gärna som han springa därifrån.

 

servitören kom, tog deras beställning, och kom strax tillbaka med två stora glas rödvin.  kvinnan tog två stora klunkar, ställde ner glaset med en darrande hand och tittade runtomkring i lokalen.

 

det var inte mycket folk, mellan 15-20 personer, alla upptagna av sina egna samtal, maträtter, affärsmöten, pirriga dejter, och tappra försök till att rädda sina äktenskap.

 

hans blick fastnade på hennes ring. den ring som en gång fått henne att gråta av lycka. den ring som nu fick henne att gråta dagligen av allt annat än lycka.  han svepte sitt vin som om det vore vatten, konstaterade att hennes också var slut, och beställde snabbt in två nya glas.

 

den vinröda inredningen med sammetsgardiner gav ett osmakligt intryck, tyckte hon. vem har ens gardiner av krossad sammet? borden hade vita linnedukar, levande ljus och en röd ros i en genomskinlig vas. rosen var inte ens äkta, noterade hon.  hela restaurangen luktade bränt kött, förtvivlan och rakvatten.

 

deras mat kom in. överkokt spaghetti med blåmusslor.  de tittade på varandra, insåg att nu skulle leken börja.  standardfraser om hur maten smakade, fraser som gav de båda huvudvärk.

 

det röda stearinljuset som tidigare brunnit så livligt på deras bord, slocknade ungefär samtidigt som deras äktenskap, men det hann de aldrig se. de hade redan hunnit gå ut till taxin, där kvinnans ring glittrade till i skenet från gatlampan.

radhusdisco, av morgan larsson, sida 367, första stycket;

 

”jag följde henne hem sedan. det blev varken kramar eller pussar hos mig, men faktiskt en kyss innan vi skildes. jag vet inte hur det hände, plötsligt bara möttes våra läppar.”

jag älskar att du är så fullkomligt konstig. du är konstig. du är konstig och märklig. jag förstår inte dig, men mina reflexer gör. dina tankar skrämmer mig, fascinerar mig, attraherar mig och förgör mig. du är min ständiga huvudvärk, min tillfredställelse, min musik, min drog, mitt förfall och mitt beroende. jag älskar med en sådan intensitet, ett sådant begär och den destruktiva sidan bara växer och växer. ett halvtomt glas för dig är ett glas med plats för vodka. att älska är en underdrift,  att hata likaså. du går på känslan, en känsla som dödar oss långsamt. du kastar människor som du kastar dina fimpar. jag hatar att jag älskar, jag är fast, du låter mig inte gå, jag vill inte gå, jag vill mer, jag vill så mycket mer. jag älskar att hata. 

i’d break my fucking back of love for you.

jag skulle gärna slå dig sönder och samman...men..

det vore ju djurplågeri.

en liten viktig grej såhär på fredags"morgonen";

 

det är en del inlägg på den här bloggen som handlar om alkohol, cigarretter, trasig kärlek och olyckliga relationer. en del av mig önskar väl att det kunde vara mindre av den varan, men en del av mig vill inte ändra ett enda dugg. jag trivs med allting, jag är lycklig och vill inte vara någon annan stans än där jag är just nu, rent psykiskt. fysiskt vet väl alla att jag hellre sitter på en flygplats på väg vartsomhelst. 

 

anyway. så jag har en ny telefon, ny tatuering och fler stämplar i passet. fantastiskt. men skål för alkohol, för inga bra historier har någonsin börjat med att någon ätit en sallad...

 

förresten. trasig kärlek är också kärlek

but the grass ain't always greener on the other side,
it's green where you water it